Usch vilken start på dagen...

Hade det på känn redan igår när vi gick

till sängs men jag hade ingen aning om vilka

proportioner det skulle handla upp när jag vaknade.

Vet inte vad som gjorde ondast när jag stapplade mot

toaletten och får se hustrun gapskratta åt mig när hon fick

se min skröpliga kropp vackla vidare i hopp om att kroppen

skulle hålla ut.

- Visst var det kul?

-  Det vette tusan, om jag hade haft en bättre kropp, ja.

- Mäh!, säger hon som själv planterat 120 tujor på 2 dagar.

DET hade jag aldrig klarat av ens i mina bästa dagar.

Men men... jag överlevde gårdagen med nöd och näppe så

denna helgen ska jag slicka mina sår och hoppas att det släpper

efteråt.

Idag så är hon tillbaka i saltgruvan där växterna har det

lika hemskt som i döda havet skulle jag tro. Hon ger dom

sin berömda omsorg, ger dom konstgjord andning sen kan dom

se ljuset i tunneln igen. Allt som krävs är vatten och kärlek.

Usch! va ont det gör...

(Dont cry for me Argentina)